Eva Tiwe

Tidningen Arbetets gula tegelmurar vibrerade av passionen som vägrade att ta slut. En glödande passion som blev årets snackis bland intresserade arbetskamrater. Glöden flammade upp och passionen levde vidare i 35 år. Halva mitt liv mina vänner, trots att mitt eget vankelmod gjorde sitt värsta för att släcka eld och glöd. Så gott som ända in i det sista av Evas liv levde hennes och min passion – det är dock inte helt lätt att tillvarata passion på en steril intensivårdsavdelning. Ännu veckan före den hemska resan till S:t Görans sjukhus den 12 april kunde det bränna till i fingertopparna när vi bara nuddade vid varandra och ett skamlöst leende brast ut i våra ansikten. Det här mina vänner är kärlekstalet till Eva som jag aldrig kom att hålla. Alltsammans kan ha börjat med en himmelssäng. Eva ringde från Lund till Arbetets centralredaktion och berättade att ungt par köpt en dubbelsäng som inte gick att ta upp i bostaden på ett normalt sätt. Den rådiga möbelhandlaren hyrde in brandkårens lift och lyfte in sängen genom en balkongdörr. Av detta blev en strålande bild som jag lade in på runt fem spalt på tidningens förstasida under rubriken Himmelssängen. Och redan i det telefonsamtalet fann Eva och jag att vi fnissade bra tillsammans. Det blev fler sådana samtal, och fler fniss, under några sommarveckor om artiklar som förtjänade matchningar på ettan. På höstkanten träffades vi i verkliga livet. Eva hade börjat redigera tidningens utrikessidor, ledar- och kultursidor. Så där satt hon vid ett skrivbord i vinkel mot mitt. Eva växte snabbt till en mycket skicklig redigerare: kunnig med nyhetsnäsa, språkkänsla, formkänsla och noggrann men ändå snabb. I hennes uppdrag, liksom i de andra tidningsavdelningarnas, ingick också att skriva puffar till ettan för artiklar inne i tidningen. Hon lärde sig snabbt att elegant få ihop informativa och läslockande puffar på mellan 150 och 400 skrivtecken. Vi gjorde också många promenader mellan skrivbord och rörpost för att skicka ner manus och sidskisser till sätteri och ombrytning – detta var långt före datorrevolutionen i pressen. Promenader under ivrigt pratande om mat, litteratur, musik, konst. Men mest mat. Mycket passionerat också. Att Eva tillbringat sju år på Lunds universitet blev i många år ett kunskapslyft för mig. Vännerna Charlotte Cronquist som sitter där och Eva Asquith Wilson sammanfattar Eva träffsäkert och personligt i varsin minnesteckning i flera tidningar men med olika ord. ”Jag tänker på Eva, ser bilder på näthinnan av henne, minns ord som hon sade, minns engagemang som hon hade, minns hängivelsen, dedikationen för det som engagerade, minns hennes förmåga att lyssna, hennes vilja att förstå, att söka fakta, att gräva, hennes förmåga att älska starkt och djupt”, skriver Charlotte. Och Eva skriver så här: ”Eva var en skönhet, blixtrande, begåvad och rolig, målmedveten och ambitiös. Hon hade allt! Min far sade att hon var vacker som en dag, med utsökta anletsdrag, blont, silkigt hår, liten, nätt och ändå med en atletisk kropp, smidig som en katt”. Eva tillägger: ”Lika kattlik som Kate Moss innan Kate Moss blev Kate Moss”. Så nu vet ni vem som blev mitt livs passion. Passion är dock mer än attraktion. På den andra sidan också lidande. Det skulle ta flera år och onödig smärta för flera människor innan vi blev ett par på riktigt och inte endast älskare. Dessutom i hård konkurrens med andra män på redaktionen och inte minst Eva dåvarande man. Men jag vann! Arbetets synnerligen driftige, legendariske redaktionschef Bosse Näslund har viss förtjänst i att det gick som det gick. När jag blev uppköpt till TT i Stockholm erbjöd han snabbt Eva tjänsten som Arbetets Stockholmredaktör. En win-win. Tidningen fick mängder av nyheter, reportage, många om vetenskap och medicin, och personporträtt med hög kvalitet. Och vi fick varandra. Resten är historia: Fyra fina barn och 35 år senare. Nu står jag här med ett plötsligt mycket tomt liv.

I met Eva when we were 16 years old going to Vaggaskolan in Karlshamn. There was a close knit group of us who would hang out together, make fires at the beach, listen to music, discuss things and fall in and out of love and like with each other. Eva was a beauty, but also quick and smart and funny, focused and studious. She had it all. My father who was a connoisseur of female beauty gave Eva his highest compliment, that she was as beautiful as a day, Vacker som en dag. With delicate features, blond silky hair, a petite athletic build and physical agility, like a cat, Eva had an intriguing feline beauty, like Kate Moss, before Kate Moss was Kate Moss. Years later when I came home for a visit from college in Boston, my older brother Nils was going out with Eva which infinitely increased my respect for him. How had he pulled that off! Eva shared my younger sisters’ love of horses, and would engage with them in that. Years after that when I came home to Sweden Eva was living with my brother’s and my dear childhood friend Karl in Lund. They invited me over for coffee, and we talked about art, books we were reading and music we were listening to, and I remember Eva had made a most perfect Princess Cake, a green marzipan dome with a delicate marzipan rose on top. Eva did everything very skillfully. I next met Eva with her husband Lars at Backaskog’s Slott in Skane for lunch about six years ago They were a great couple, so well suited to each other. Lars so smart and funny, I felt Eva had met her match. Her sense of humor was quick and spot on. She could be too honest, but you knew it came from a good place. From that lunch I remember how kind and patient Eva was with my already demented mother’s stories about her now imaginary physical therapy practice and patients. The last time I met Eva and Lars was on their last trip to California. Eva had picked up a nasty cold in San Francisco. You have to be careful; Americans will not always warn you that they are sick and contagious! But Eva was in good spirits and we had a nice visit together, with them sharing stories about their children, their travels and work in journalism. We were looking forward to them coming back again. Which makes me realize that you don’t know when it is the last time you see somebody. I can only imagine the grief Lars’ and Eva’s children must feel at her loss. If there is an afterlife it is now a smarter, funnier, more beautiful place. The last time I talked to Eva was in April when she called to tell me that Karl had died. It is a strange coincidence to me that Eva and Karl would pass away within a month of each other. I had talked to Eva about Karl passing just before she got sick herself. Then the Stockholm shootings happened, and without transportation home from a concert, Eva got a cold from the long walk, which turned into pneumonia. I feel if not for the shootings, Eva would still be with us, and we would be grieving Karl. Losing both of them at once is a double shock. Two beautiful souls, lost too soon. Eva Asquith Wilson Konstnär och författare, Malibu i Kalifornien Minnesordet finns på svenska i DN och Sydsvenskan: http://www.dn.se/familj/minnesord-eva-tiwe-1 https://www.sydsvenskan.se/2017-05-21/minnesord-om-eva-tiwe

”Fan vad det gör ont, Eva”, står det på hennes makes Facebookvägg i fredags. Och jag förstår att min vän och tidigare journalistkollega Eva Tiwe inte klarade det. Jag visste att hon en kort tid innan blivit skjutsad till St Görans sjukhus av maken och att hon hade både blödande magsår och lunginflammation. Men jag trodde inte, i min vildaste fantasi, att sjukdomen skulle ta henne, bara 63 år gammal. Vi lärde känna varandra när hon arbetade på Arbetets Stockholmsredaktion i början av 1980-talet. Senare kom vi båda att bli frilansjournalister, hon i huvudsakligen som medicinjournalist. Jag tänker på Eva, ser bilder på näthinnan av henne, minns ord som hon sade, minns engagemang som hon hade, minns hängivelsen, dedikationen för det som engagerade, minns hennes förmåga att lyssna, hennes vilja att förstå, att söka fakta, att gräva, hennes förmåga att älska starkt och djupt. Jag minns henne som journalistkollega, som mamma, som vän, som samtalspartner. När jag blundar är det bilder av henne jag ser, oftast är de 20-30 år gamla, vilket påminner mig om en lång vänskap och att vi följt varandra genom våra respektive moderskap, om än på håll. För mig är det så konstigt, så märkligt, att hon inte längre är ibland oss. Det är som att hon kallar extra mycket på mig just nu, när det är försent att slå en signal, försent att ge en kram, försent att sitta böjda över en kopp kaffe och samtala. Allt det där är passerat med just henne. Men hon finns där i mitt hjärta, hon talar till mig där, hon ler där, hon gör sig påmind, så på något sätt känns hon extra närvarande i mitt liv just nu. Det känns lite som att jag fått en rosentagg i mitt hjärta, det blöder lite just nu, det gör extra ont när någon, så nära mig i ålder lämnar – och att just hon lämnar. Och jag tänker på familjen som mist henne, det är familjens sorg, det är makens, barnens, barnbarnens och andra släktingars sorg, Jag vet inte om det finns någon tröst att ge dagar som dessa, mer än att mina och andras tankar och deltagande finns och att hon själv slipper den smärta jag gissar fanns de där sista dagarna på sjukhuset.