Ingalill Gustafsson

Ingalill var mycket hängiven sina småländska rötter och tyckte mycket om dikter av Pelle Näver från Stenberga några kilometer från Virserum där hon växte upp. Denna dikt var henne favorit Hjärtats vilda rosor Av skogens gröna lummer och hagens vilda rosor, av nattviol och mynta och blyg förgätmigej, en krans jag ville vira och smyga in bland bladen, den vida myrens ängsull till glädje blott för dig. Ty allt som vänast blommar, i soligt blonda marker och allt, som ler och längtar i dunge, däld och lid, vill stiga som en lärkdrill kring vägen där du vandrar, vill smeka ömt din panna med ljusa drömmars frid. Men alla kransar vissna, och alla lärkor tiga, när höstens tuba tonar i sotröd solnedgång, och som en hemlös främling, går längtan över heden, där mörka furor nynna, sin tunga vemods-sång. Men stannar Du vid suset, i sommargröna salar, en dag när himmelskupan, står blänkande och blå, då skall Du varmt förnimma, att hjärtats vilda rosor, kan ingen frost föröda och inga vintrar nå.